Nyopererad

I tisdags vid ett tiden rulla taxin in med mig på vår lilla gård i Enköping. Jag har inte varit borta länge, men det känns endå så. Fysiskt och mentalt känns det som om jag har förflyttat mig två år i tiden. Till sommaren 2011 ungefär. Men det var ju bara i söndags 6/1 2013 som min älskade fästmö körde mig till Aleris Specialistvård Nacka, för att operera mitt diskbråck. Halvliggande i framsätet som var ordentligt bakåtlutat anlände jag sjukhuset, med en almänstatus som en fd betongarbetare i 80års åldern.

Inskrivning 17:00 på avd 21 och genomgång av systern. Här är tre uppsättningar kläder åt dig sa hon. Kläder? Såg mer ut som en klorinblekt nattsärk från 1800talen och lumparkallingar. Jag skulle duscha tre gånger innan OP måndag morgon. Två gånger på söndagskvällen varav den första skulle systern hjälpa mig med att skrubba ryggen. Efter andra duschen var det sängdags.

På måndag morgon var det rond, dusch och frukost. Nej frukost fick inte jag eftersom jag skulle opereras. Man va ju hyfsat hungrig efter den lilla skinkbit och sönderkokta potatis som serverades kvällen innan.

Vid tiotiden rollade dem ner mig till operationsavdelningen. Det gick rätt snabbt där c:a 20min med dropp och lite mediciner, sen in i OP salen. Narkosläkarn sa, nu får du sova lite. En blinkning och jag såg klockan på väggen visa 12:04. Inge yr eller illamående sa jag hej till systern på uppvaket. 0,0% smärta och jag kände direkt att domningarna i vänster vad var borta.

Klockan kvart i två ställde jag mig upp och tog fram mobilen, ur garderoben vid sängen på avdelningen. Kändes riktigt bra. Jag märkte direkt att jag stod rakt. Givakt liksom. Sen gick jag ett par meter ut ur rummet för att hämta en kaffe. Jag går ju slog det mig på tillbakavägen med en kopp i handen. Och inte nog med det. Jag kände att jag inte haltade längre och vänster vad fungerade. Det hade då inte ens gått två timmar sedan OP.

Ett dygn senare satt jag hemma i soffan och grät. Inte pga smärta eller så, utan av ren och stjär glädje. Om jag bortser från div rena smärtor i ben och rygg, så har ju min långa sjukdomstid även sänkt en psykiskt och mentalt. Men när jag kom hem så kände jag hur allt bara släppt. Jag levde och jag kände mig riktigt bra psykiskt och mentalt. Det läskiga var att jag förstod hur nere jag varit de senaste 1,5 året minnst.

Det fick mig att gråta av glädje till kännslan att leva igen.

/Cybernisse